Aktivism/terrorism

Idag ska jag göra något jag inte gör så ofta här. Jag ska skriva om terrorism. Nu undrar säkert en del vad terrorism har med vårt jordbruk att göra och faktiskt har det inget med just vårt jordbruk att göra men väl med många andra bönders liv och företagande. Anledningen till att jag vill skriva om detta idag är på grund utav ett inlägg från en trädgårdsbloggare, Sara Bäckmo. Men först lite tankar kring begreppet bakom terrorism och varför jag väljer att använda just den formuleringen.

Terrorister använder sig av skrämseltekniker för att få ett folk, en grupp eller en nation att böja sig under deras villkor. Ordet terror betyder skräckvälde, att utöva urskillingslöst våld mot befolkningen för att uppnå ett politiskt syfte. Man vill få folk att hela tiden känna rädsla över vad som skulle kunna hända dem och att de ska gå omkring och vara vaksamma och tysta för att inte dra till sig uppmärksamhet som kan leda till att ens nära och kära eller en själv torteras eller dödas.

Det finns många exempel på terror i världen. Daesh, Kinas regering, små milisgrupper som strider mot sig själv eller sin regering, nynazister, Aum Shinrikyo, och våra alldeles egna djurrättsterrorister här i Sverige. Terroristerna har bara ett intresse, och det är att skrämma folk till tystnad så att de kan styra agendan och i framtiden styra landet. Det finns inget vänster eller höger i dessa grupper för de spelar inte på samma spelplan som oss andra. Hos dem finns bara viljan att skapa kaos. Jag skiljer på djurrättsterrorister och djurrättsaktivister. Aktivist kan man vara fredligt genom att demonstrera eller föra lobbyarbete riktat mot politiker och tjänstemän. Tyvärr är det inte lobbyisterna man oftast möter i vardagen utan terroristerna. 

Jag har under ganska många år fört en kamp mot dessa terrorister. Första gången jag aktivt engagerade mig emot dessa var när jag gick på gymnasiet. Jag gick trädgårdsutbildning och blev vän med en från Göteborg som var vegan, djurrättsaktivist och miljökämpe och det var genom miljörörelsen jag kom i kontakt med dessa människor framförallt. I deras ögon kan man inte vara både miljökämpe och bonde och var man bonde var man dessutom automatiskt en djurplågare som utnyttjade djuren för sina egna intressen. I början var jag med och träffade dessa lite då och då och var mest faschinerad över hur lite de visste om både djur och natur. Trots att de förde en kamp som de hävdade var för djurens bästa var de egentligen inte intresserade av att göra det bättre för djuren utan var mest intresserade av att skapa kaos. Just den gruppen var ganska harmlös och jag tippar på att de flesta idag inte är aktiva inom rörelsen längre. Men det fick mig att fundera på var jag stod i allt detta. Framförallt frågade jag mig om jag som älskar djur verkligen kan vara en del i ett sammanhang som så uppenbart inte varesig kan något om djuren och egentligen inte heller gör aktionerna för djuren bästa. Hela syftet var ju att kunna se sig själva som den som räddat djuren och sätta sig själv i någon slags gudaställning. Det var inte mer än något år drygt som jag umgicks med dem men deras resonemang och tankar kring djurrätt har etsat sig fast hos mig, och skrämmer mig. 

Så hur kommer det sig att en trädgårdsbloggare som Sara Bäckmo får mig att vilja skriva om detta? Jo, för en tid sedan så fick vi som följer henne reda på att hennes instagramkonto stängts ner pga att hon kände sig olustig och rädd av de kommentarer som skrivits där angående en aktivitet som förskolan genomfört. Jag som vet hur dessa människor ofta agerar på sociala medier förstod ganska snabbt att hennes instagram spridits på sidor där man uppmanar medlemmar att trakassera enskilda människor. Detta händer ständigt och jämt på sidor som lantbrukare driver. Men det som gjorde mig så irriterad är att man väljer att ge sig på en person som inspirerat och delat med sig av kunskaper kring att bli självförsörjande på grönsaker. De ger sig på en person de i själva verket borde hylla då hon säkerligen fått många att äta mindre kött och satsa på vego i större utsträckning. Den lilla klick som nu agerat på hennes sida har förmodligen stängt ner en sida och hotat en person som många av deras medlemmar och sponsorer ser upp till. Det stör mig. Det stör mig att de ska få så mycket uppmärksamhet att tusentals människor som följer henne ska drabbas av att hon inte vågar eller orkar ha kvar sidan. Jag hoppas att Sara en dag ska orka skriva ner precis de känslorna som dessa människorna gav henne när de trakasserade sveriges största trädgårdsbloggare. Jag hoppas att hon hittar tillbaka till glädjen att kunna dela med sig av allt. För det är hennes rätt. Det är allas rätt. Alla ska känna att de kan lägga ut bilder och berättelser om sin vardag utan att känna sig hotade.

Som det ser ut idag vågar man som lantbrukare inte lägga ut bilder på djuren. Inte ens bilder på glada goa djur som skuttar runt i halmen efter att de fått nytt strö, då dessa bilder redigeras och ges dovare färger och sprids på nätet med berättelser om hur plågade de är. Jag hatar den känsla av skam och rädsla jag känner när jag lägger ut en bild på en glad gris som bökar i torv och halm. Den ser ju smutsig ut med torv över hela kroppen efter att ha rullat sig i det. Jag vågar oftast inte lägga ut de bilderna eftersom de kan redigeras och spridas.

Eller ännu värre; de som ser bilderna redigerade i sina kanaler kan hitta hem till oss. Vi har barn.

Tänk nu tanken att man inte ska få lägga ut en bild där man äter kött. Så fort man lägger ut bilden börjar folk kommentera och trakassera och tillslut hotar de er och era barn. Vad gör ni? Ni slutar naturligtvis att lägga ut bilder som visar kött. 

Det som djurrättsrörelserna driver är en vegannorm. Alla animalier ska sluta serveras eller brukas på skolor och i offentlig förvaltning. Även i samhället i stort ska animalier ersättas av andra livmedel eller material och produkter. Äter man kött eller godis kallas man mördare och mördare förtjänar inte att leva.

Noteras bör också att denna norm bygger på att vi inte ska ha några djur för nöjes skull eller till mat. Man ska inte föda upp djur till försäljning och inte utnyttja djur i tävling. Jag känner till ett flertal bekanta som varje år stödjer en eller flera djurrättsorganisationer som själva har hund, katt, hamster, marsvin, kanin eller häst i sin ägo. En del menar att de "räddat" djuret, men i själva verket är det dem själva de räddat.

Genom att låtsas rädda djur från elaka ägare eller uppfödare får de den hjältestatus djurrättsorganisationen bygger på. Att vi är någon slags överväsen som djuren ser upp till och känner tacksamhet emot. Så är det inte. Djur känner inte känslor på det viset som vi människor gör. De märker inte att de blivit räddade, de bara älskar en ändå om man är snäll och ger den mat. För mig är det ett hyckleri att klappa sig själv på axeln över hur fantastisk människa man är som räddar djuren från lidande genom att ta ifrån dem det enda de känner till och den trygghet de är vana vid. Som att släppa ut minkar som sedan dör av svält, kyla eller blir uppätna av andra djur. Eller att gå in mitt i natten i ett stall och stressa upp kor eller grisar. Det är inte att visa att man bryr sig. Det är att visa att man inte har en susning om hur djur fungerar. Att ge sig på lantbrukdjuren och inte den alldeles för feta och sjuka hunden eller katten hos grannen visar dessutom att man inte är intresserad av att djuren ska ha det bra. Man vill bara inte ha vissa djurslag. Kanske är det så att dessa individer egentligen hatar djur. Vem vet?

För mig är det viktigt att visa respekt mot allt och alla. Man äter upp maten för någon har jobbat eller offrat något för att vi ska få äta. Kalven offrar sin mjölk som kon villigt delar med sig av men som tar mycket energi att tillverka. Alla vi som någon gång ammat kan relatera till det. Grönsakerna offrar sin blomning och sin fortplantning för att vi ska få äta, och frukten offrar sin fortplantning för oss också. Alla köttdjur förtjänar den allra djupaste respekt och det finaste, lugnaste liv vi kan ge dem för de offrar ju allt. Eftersom vi tar allt detta från djur och växter måste vi ge dem det bästa medan de finns där för oss. Vi slänger ingen mat hos oss. Ingen häller ut mjölken i vasken utan vi dricker upp den. Om vi inte orkar maten ger vi den till hunden eller katten. Grönsaker och ben hamnar i komposten. Inget försakas. 

Jag skulle kunna skriva mycket om detta ämne men jag avslutar här. Jag hoppas att Sara Bäckmo ska våga återgå till att dela med sig av vad hon vill igen. Jag hoppas att alla lantbrukare därute också ska börja våga dela med sig igen. Vi kan inte låta terrorister styra våra liv och våra val.

Kom ihåg en sak: Det är bara slumpen som avgör om en person blir aktiv i en djurrättsrörelse. Hade den vilsna tjejen eller killen inte träffat på djurrättsaktivister hade det likagärna kunnat var en islamistisk grupp, och hade det inte varit en nynaziztisk rörelse hade det kunnat vara vilken annan våldsbejakande extremistgrupp som helst. De vill skapa kaos, skrämmas och skada människor. Hatet är deras gemensamma grund och det har ingen färg.

20 Nov 2020